pussohkram

Idag har vi kört sista rycket på bibblan för den här veckan. På väg hem stannade jag till på FACE för att köpa lite smink. Jag svor över mitt liv som student hundra gånger innan jag kom till kassan och fick därför rabatt. Snällt. 



Med dessa saker och med några tröstande ord om att "det kommer en bättre tid" (ja, jag nämnde aldrig att jag pluggar till socionom) så drog jag vidare. På väg hem funderade jag någon sekund på vad det skulle bli för mat innan jag kom på att det tyvärr bara är jag som är hemma i helgen. Det är alltså jag som lagar mat. Där försvann den rabatt jag precis tjänat in på en sallad för 101 spänn. Kul.




Nu ligger jag under en filt i min soffa och önskar att jag, i alla fall lite mer, vore en såndär tjej som kommer hem sent en fredagskväll, slänger i sig käk, sveper två glas vin, drar på sig klackarna och drar iväg för att återvända hem 02.00, efter att ha dansat bort hela natten. Jag är inte sån. Kanske har jag varit det och kanske blir jag det någon gång igen men just nu ligger jag hellre här och väntar på att Skavlan ska börja. Fredagskvällar är inte till för nåt annat än hemmaslapp. Jag tycker inte det. Inte längre.

Idag tog jag ledigt från allt pluggande. Jag sov ut ordentligt, kollade på hela "Efter 10" med Malou, tog en lång promenad, fikade med finaste vännen och drog med min kille på en föreläsning om oro och sånna grejor med en förhoppning om att han (i alla fall lite bättre) ska förstå sig på sin inte alltid helt coollugna tjej..



Ikväll har det varit soffläge med lyxfällan, debatt, toast, godis och vin. Helg mitt i veckan alltså, vilket ju är en fördel med studentlivet. En fördel av väldigt få fördelar, men ändå.

Sista tiden har jag känt mig väldigt stressad. Inombords. Jag gör allt jättesnabbt och hur mycket jag än får gjort så känner jag att jag ligger efter. Jag vaknar stressad och jag somnar stressad. Inga sätt är tillräckliga för att lösa problemet. Jag tycker att jag har försökt precis allt.

När klockan hade slagit tio igår på kvällen hade jag fortfarande massa plugg kvar, tvätt i tvättstugan och en säng som skulle bäddas rent. När C frågade om han skulle bädda rent svarade jag "ja, älskling, gör gärna det!" Sen reste jag mig snabbt för att gå och ta fram rätt påslakan till honom. MEN, så tänkte jag ett steg längre än vanligt och satte mig ner igen. Det tog cirkus 2 sek innan han frågade vilka lakan han skulle ta fram, eftersom han vid det här laget vet att det finns "rätt" och "fel" när det gäller att matcha. Trots att det tog emot svarade jag "gör precis som du vill älskling, det blir nog jättebra"

Och det gjorde han. Jag trodde det var självklart att vitt är med vitt, beige är med beige, rosa med rosa o.s.v. men icke. Kommer jag bli lugnare av att släppa mitt kontrollbehov eller blir jag bara mer stressad av att de denna felmatchning varje dag? Vi får se.