pussohkram

... Jag vaknar klockan åtta när C går upp (eftersom han ska iväg och spela match i Jönköping). Jag går upp, lägger mig med täcket i soffan och sätter på nyhetsmorgon, men orkar inte riktigt hålls ögonen öppna. Jag går och öppnar vardagsrumsfönstret, stänger av ljudet på TV:n och lägger mig och halvsover till ljudet av de få bilar och människor som hörs i stan vid denna tid en lördagsmorgon. Såhär ligger jag fram tills klockan 12.00, ca. Ibland vaknar jag och njuter i några sekunder över att det är helg, innan jag somnar igen. Vid 12 går jag upp och gör kaffe. Sen dricker jag kaffe i en timme minst och ser på nåt härligt program. Idag kollade jag exempelvis på Hanna & Amanda. Efter detta kan jag sitta i ett par timmar och bara lyssna på musik och läsa bloggar. 

Dessa dagar är bättre än all terapi i världen för mig. Det spelar ingen roll hur mycket jag jobbar eller hur mycket jag är iväg i övrigt så länge jag har en dag i veckan som ser ut som denna. En dag när jag får sova hur länge jag vill, dricka kaffe hur sakta jag vill och vara precis hur sunkig och ovårdad jag vill. I min absoluta ensamhet. Som nog är det allra viktigaste.

När eftermiddagen kommer så har jag oftast tröttnat på att sega. Som nu. Nu tänker jag att jag nog tar en lång promenad och sen gör mig i ordning för att hitta på nåt skoj. 

Igår blev jag hembjuden till mina fina tjejer. De hade ordnat världens finaste födelsedagskväll för mig. Lyckliga jag som har dessa fina vänner.

All stress har lämnat mig. Det är så konstigt det där. Ibland har man varken nåt att bry sig om eller stressa upp sig för men ändå känns det som att allt i hela kroppen vrider och vänder sig och det är omöjligt att slappna av. Precis så var min sommar. Trots att jag var ledig i drygt tre månader så var de dagar där jag kände mig avslappnad, tillfreds och harmonisk väldigt få.

Nu däremot. Nu befinner jag mig (sedan två dagar) i nåt tillståd där det inte finns nåt som kan stressa upp mig, knappt. Egentligen vore det inte så konstigt om jag var lite smått uppstressad just nu men mitt huvud har verkligen stängt av de delar som behöver stängas av för att kroppen ska hamna i ett helt avslappnat läge, känns det som. Ologiskt, men jag (och alla omkring mig, särskilt C) är såklart nöjd så länge det varar. 

Smuts och disk stressar mig inte, och inte plugg heller. Så istället sover jag ut. Äter frukost och gör iordning mig skitlänge, bakar och liksom pysslar omkring i nåt slow motion tempo. Ikväll käkar vi ute och sen spelar vi spel med fina vänner. Grymt skönt.

Oroa er inte. Jag känner mig förvisso avslappnad, men inte med att väga 80kg. Jag kommer alltså inte äta upp allt själv, men visst finns det nån sorts talang? Visst syns det?




Heter det förresten Muffin eller Muffins? Mycket oklart bland folk känns det som, men visst heter det väl Muffins. Det gör det. Mina muffins heter muffins med s. 

Vi har firat födelsedag. Druckit rödvin, snackat massa skit och haft det mys som alltid. Nu är jag själv. Klockan åtta på måndag morgon är det inlämning på en skriftlig uppgift som vi haft 10 veckor på oss att göra. Jag är typ klar, fast inte tillräckligt klar för att slippa sitta hela dagen imorgon och ha ångest över att jag inte kommer hinna klart. Därför skriver jag klart den nu. C är ändå ute och jag är inte särskilt trött alls. Texten blir bra. Jag skriver några rader, ändrar lite i meningarna, ler lite åt mina otroligt klockrena formuleringar, tar en mun vin och ändrar lite till. Snart är jag helt klar. Det enda jag behöver göra nu är att be en bön om att det ser lika fantastiskt ut när jag slår upp datorn imorgon förmiddag. Annars kan det bli svettigt.

Väldigt roligt och så. Tills klockan nästan slagit hemdags och någon tjej verkligen hoppar upp i luften och hamnar med sin klack på min fot. ONT. Då menar jag inte ont som i ont när någon kliver på foten med en klack, utan typ..

- Ont som när man inte vet om klacken gått rakt igenom foten.

- Ont som när man snyftar sig igenom de sista 20 minuterna utanför Harrys med en hel påse is från baren.

- Ont som när man äter frukost på golvet dagen därpå och inte vet om man ska överleva.

- Ont som när man måste tillbringa en hel dag på akuten för att få klarhet i om någonting är brutet eller av.

- Ont som när läkaren faktiskt också tror att någonting är brutet eller av och skickar en på röntgen. 

- Ont som när man tillsist fastslår att ingenting är brutet eller av, utan konstaterar en blödning. 

- Ont som när man skickas hem med en stor förpackning smärtstillande tabletter och ett par kryckor.

Och...

- Ont som när man efter tre dagar fortfarande sitter hemma i soffan med gråten i halsen och inte förstår hur det någonsin ska kännas bättre.

Med risk för att ni kommer tycka att jag överdriver så bjuder jag på en bild. Som dock inte visar i närheten av hur ont det egentligen gör.

Idag har vi kört sista rycket på bibblan för den här veckan. På väg hem stannade jag till på FACE för att köpa lite smink. Jag svor över mitt liv som student hundra gånger innan jag kom till kassan och fick därför rabatt. Snällt. 



Med dessa saker och med några tröstande ord om att "det kommer en bättre tid" (ja, jag nämnde aldrig att jag pluggar till socionom) så drog jag vidare. På väg hem funderade jag någon sekund på vad det skulle bli för mat innan jag kom på att det tyvärr bara är jag som är hemma i helgen. Det är alltså jag som lagar mat. Där försvann den rabatt jag precis tjänat in på en sallad för 101 spänn. Kul.




Nu ligger jag under en filt i min soffa och önskar att jag, i alla fall lite mer, vore en såndär tjej som kommer hem sent en fredagskväll, slänger i sig käk, sveper två glas vin, drar på sig klackarna och drar iväg för att återvända hem 02.00, efter att ha dansat bort hela natten. Jag är inte sån. Kanske har jag varit det och kanske blir jag det någon gång igen men just nu ligger jag hellre här och väntar på att Skavlan ska börja. Fredagskvällar är inte till för nåt annat än hemmaslapp. Jag tycker inte det. Inte längre.

Idag tog jag ledigt från allt pluggande. Jag sov ut ordentligt, kollade på hela "Efter 10" med Malou, tog en lång promenad, fikade med finaste vännen och drog med min kille på en föreläsning om oro och sånna grejor med en förhoppning om att han (i alla fall lite bättre) ska förstå sig på sin inte alltid helt coollugna tjej..



Ikväll har det varit soffläge med lyxfällan, debatt, toast, godis och vin. Helg mitt i veckan alltså, vilket ju är en fördel med studentlivet. En fördel av väldigt få fördelar, men ändå.

Sista tiden har jag känt mig väldigt stressad. Inombords. Jag gör allt jättesnabbt och hur mycket jag än får gjort så känner jag att jag ligger efter. Jag vaknar stressad och jag somnar stressad. Inga sätt är tillräckliga för att lösa problemet. Jag tycker att jag har försökt precis allt.

När klockan hade slagit tio igår på kvällen hade jag fortfarande massa plugg kvar, tvätt i tvättstugan och en säng som skulle bäddas rent. När C frågade om han skulle bädda rent svarade jag "ja, älskling, gör gärna det!" Sen reste jag mig snabbt för att gå och ta fram rätt påslakan till honom. MEN, så tänkte jag ett steg längre än vanligt och satte mig ner igen. Det tog cirkus 2 sek innan han frågade vilka lakan han skulle ta fram, eftersom han vid det här laget vet att det finns "rätt" och "fel" när det gäller att matcha. Trots att det tog emot svarade jag "gör precis som du vill älskling, det blir nog jättebra"

Och det gjorde han. Jag trodde det var självklart att vitt är med vitt, beige är med beige, rosa med rosa o.s.v. men icke. Kommer jag bli lugnare av att släppa mitt kontrollbehov eller blir jag bara mer stressad av att de denna felmatchning varje dag? Vi får se.

Jag vill bli frisk och jag måste bli frisk. Inte bara måste för att det är riktigt jobbigt att vara sjuk, utan också för att jag måste till biblioteket! Jag har inte beställt en enda bok till den kurs som vi läser nu eftersom jag tänkte tjäna in lite stålar. Denna fina plan förutsätter såklart att jag är så pass pigg att jag kan hänga på bibblan. Än så länge är det en riktigt dålig plan alltså.

Tyvärr valde jag också att säga "Ond natt" när C sa "God natt" igår kväll eftersom jag va sur. Mycket dumt såhär i efterhand eftersom man aldrig kan säga så utan att också få en riktigt ond natt. Jag har svettats och frusits om vartannat och drömt mardrömmar :(

Nu har jag dock tagit mig upp ur sängen och placerat mig i soffan där jag lär få tillbringa ytterligare en hel dag. Så himla trisst. Som grädde på moset känner jag inte heller varken smak eller lukt, vilket till och med gör det meningslöst att äta. Dålig dag.

Jag ligger helt däckad. Att ha riktigt ont i halsen kan ju vara bland det vidrigaste som finns. Och det har jag. NOT FUNNY som ni kan förstå. Jag dricker te med honung, kaffe, vatten, C-vitamin och mosar banan för att få i mig någonting över huvud taget. Jag fick till och med krossa min Ipren för att få ner den.



Hur jävligt jag har det på en skala mellan 1 och 10 är 10. Faktiskt. För några timmar sedan ringde jag till vårdcentralen men de hade inga tider idag så jag hänvisades till att ringa tillbaks. På måndag. Just nu känns det tveksamt om jag kommer att vara vid liv på måndag men om jag är det så slår jag kanske en signal.

För jag har just inhandlat de gosigaste uggsen..

 

I övrigt så har skolan börjat idag och jag har dragit på mig världens förkyldning.

Idag ställde vi till med ett riktigt barnkalas. Ballonger (ja, till och med på ytterdörren), 24 ljus på tårtan (kladdkaka som vi pyntat med massa godis) och serpentiner. Vid sidan av detta lagade vi (ja, jag var också med eftersom jag skar upp kycklingen) en fantastiskt god middag, drack vin och bara hängde liksom.







Nu ska jag inta sängen för några timmars sömn! Imorgon är den absolut sista dagen på sommarlovet, sjukt!

Jajja, sov gott mina vänner. puss & Kram

... opponerade vi med vår C-uppsats och jag kan bara säga att vi är rätt bra. Det går bra nu, liksom.



Nu är jag ledig en vecka till innan sista terminen kör igång. Herre gud, så bra det går.