pussohkram

All stress har lämnat mig. Det är så konstigt det där. Ibland har man varken nåt att bry sig om eller stressa upp sig för men ändå känns det som att allt i hela kroppen vrider och vänder sig och det är omöjligt att slappna av. Precis så var min sommar. Trots att jag var ledig i drygt tre månader så var de dagar där jag kände mig avslappnad, tillfreds och harmonisk väldigt få.

Nu däremot. Nu befinner jag mig (sedan två dagar) i nåt tillståd där det inte finns nåt som kan stressa upp mig, knappt. Egentligen vore det inte så konstigt om jag var lite smått uppstressad just nu men mitt huvud har verkligen stängt av de delar som behöver stängas av för att kroppen ska hamna i ett helt avslappnat läge, känns det som. Ologiskt, men jag (och alla omkring mig, särskilt C) är såklart nöjd så länge det varar. 

Smuts och disk stressar mig inte, och inte plugg heller. Så istället sover jag ut. Äter frukost och gör iordning mig skitlänge, bakar och liksom pysslar omkring i nåt slow motion tempo. Ikväll käkar vi ute och sen spelar vi spel med fina vänner. Grymt skönt.

Oroa er inte. Jag känner mig förvisso avslappnad, men inte med att väga 80kg. Jag kommer alltså inte äta upp allt själv, men visst finns det nån sorts talang? Visst syns det?




Heter det förresten Muffin eller Muffins? Mycket oklart bland folk känns det som, men visst heter det väl Muffins. Det gör det. Mina muffins heter muffins med s. 

Vi har firat födelsedag. Druckit rödvin, snackat massa skit och haft det mys som alltid. Nu är jag själv. Klockan åtta på måndag morgon är det inlämning på en skriftlig uppgift som vi haft 10 veckor på oss att göra. Jag är typ klar, fast inte tillräckligt klar för att slippa sitta hela dagen imorgon och ha ångest över att jag inte kommer hinna klart. Därför skriver jag klart den nu. C är ändå ute och jag är inte särskilt trött alls. Texten blir bra. Jag skriver några rader, ändrar lite i meningarna, ler lite åt mina otroligt klockrena formuleringar, tar en mun vin och ändrar lite till. Snart är jag helt klar. Det enda jag behöver göra nu är att be en bön om att det ser lika fantastiskt ut när jag slår upp datorn imorgon förmiddag. Annars kan det bli svettigt.

Väldigt roligt och så. Tills klockan nästan slagit hemdags och någon tjej verkligen hoppar upp i luften och hamnar med sin klack på min fot. ONT. Då menar jag inte ont som i ont när någon kliver på foten med en klack, utan typ..

- Ont som när man inte vet om klacken gått rakt igenom foten.

- Ont som när man snyftar sig igenom de sista 20 minuterna utanför Harrys med en hel påse is från baren.

- Ont som när man äter frukost på golvet dagen därpå och inte vet om man ska överleva.

- Ont som när man måste tillbringa en hel dag på akuten för att få klarhet i om någonting är brutet eller av.

- Ont som när läkaren faktiskt också tror att någonting är brutet eller av och skickar en på röntgen. 

- Ont som när man tillsist fastslår att ingenting är brutet eller av, utan konstaterar en blödning. 

- Ont som när man skickas hem med en stor förpackning smärtstillande tabletter och ett par kryckor.

Och...

- Ont som när man efter tre dagar fortfarande sitter hemma i soffan med gråten i halsen och inte förstår hur det någonsin ska kännas bättre.

Med risk för att ni kommer tycka att jag överdriver så bjuder jag på en bild. Som dock inte visar i närheten av hur ont det egentligen gör.