pussohkram

 
OM jag har någon kvar, om så bara en enda person av antingen min kille, någon i min familj eller någon av mina vänner kvar efter det att mitt sjukt griniga humör lagt sig så kommer jag att vara evigt tacksam. Eller ja, evigt tacksam ska jag nog passa mig för att använda eftersom det är ett uttryck jag brukar glömma bort att jag lovat efter första lilla regnskur. Hur som helst.. 

Idag måste jag extra mycket tacka min fina Cissivän för att hon inte drog under mitt kläd-smink-hår-svett-stress utbrott. Lugn och fin hämtade hon nya kläder tills något passade, plockade iordning och gav min katt medicin. Min katt som jag ansåg fick skylla sig själv att hon hade ont eftersom hon låg under soffan och tryckte när det va medicindags. 

Nästa tack går till min sambo som jag senare sprang på när jag var påväg ut på stan. Eftersom han till och med såg igenom mina solglasögon att jag var på ett sjuhelvetes humör så ringde han och sa att jag skulle stanna på stan tills halv sju. Det gjorde jag så gärna, för är det nåt som kan få denna lilla tjej på gott humör så är det skor och kläder. När jag kom hem va lägenheten fin, disken diskad, maten lagad, godisskålen full och filmen förbered.  

Sista tacket går, denna fina fredag till min underbara Henryvän som svarar telefonen, lyssnar och förstår när jag ringer och är i upplösningstillstånd. Dessutom är jag glad över att ofta få mötas av  "Men gud, jag fattar. Jag är likadan. Du är inte knas och du behäver inte låsas in".

Egentligen är jag inte så odräglig. Det måste jag säga. Jag är för det mesta rätt glad, men jag ska inte heller sticka under stolen med att vissa dagar kan vara precis såhär. Det är som om ett svart åskmoln cirkulerar omkring mig, så exploderar det och solen kommer fram igen. Det är många gånger jag bestämt mig för att vara lite mer filbunke. Helt utan resultat.